Obama, halva hus och hörlurar

Obama pryder Guest Housets nyckelring. Fett uppskattad här överlag. Hans farmor bor utanför Kisumu och det sägs att det kommer sjukt mycket folk för att besöka henne - och att hon tar emot vem som hellst. Kanske kan bli en avstickare någon dag och en ny profilbild på fejjan. Han var i Kisumu och hälsade på en gång innan han blev president. Nu håller man på att bygga ut Kisumus flygplats, eventuellt för att kunna ta emot air force one. På zingira hade man skrivit ut på en vägg O=originally B=born A=african M=managing A=america.

Många hus här är klyvna mitt itu, halva huset är bortskalat. Anledningen är att de har byggts för nära ett vattendrag eller en väg som ska expandera. Enligt utsago meddelas bostadsägaren flera år innan rivning och får en god finansiell kompensation för när halva dennes hus försvinner. Märkligt ändå hur frekvent förekommande syn det är med ett hus vars ytterdörr leder till hälften in i ett rum som halverats, och till hälften ut i ingenstans. Stadsplanerarna i Kenya har ingen lätt match.

Lyssnade på en av världens bästa låtar i hörlurar för första gången - otroligt intensivt! Hörlurar är inte att underskatta, bob hunds hyllningslåt är högst berättigad.
Pratade om min hörlursupplevelse vid middagen då vår lokala handledare kontrade med att berätta om en släkting till honom som hade bott i USA och varit ute och promenerat och lyssnat på walkman en dag då plötsligt ett flygplan landade på honom. Planet hade behövt nödlanda och han hade inte hört någonting på grund av härlurarna och dött direkt. Vad är oddsen?

Kisumu runt på en halvdag

Kollar in hamnen lite. Riktigt dött.

Största båten. Kunde ta tågvagnar, joråsåatte...

Kisumus otroligt vackra men nedgångna tågstation

Sjukt öde, tågen gick typ en gång i veckan.

Sen ville inte vakten att vi skulle fota mer.

Kisumus etanolfabrik, kör på mindre än halvfart pga logistiska problem.

Lite möbelförsäljning på marknaden. All produktion och försäljning sker på plats.

anteckningar från dag..nio på resande fot?

fått en stadstur runt kisumu där vi bland annat kikade på ett vattenreningsverk och fick reda på
att även bland vattnet man köper på flaska förekommer en hel del kranvatten - alltså med risk att innehålla parasiter och kolera. Vi fick i alla fall en lista på tre märken som skulle vara pålitliga.

Är någon slags nationell helgdag här idag också, som om jag inte missförstått tidigare gick ut på att hylla den förre presidenten men nu mer går ut på att hylla lite vem man själv känner för. "all heroes day" tydligen fylls kenyanska facebookstatusar idag med statements om vem som är ens personliga hjälte. låter fint.

Lite kuriosa om Kisumu är att det i staden produceras ca 400ton sopor om dagen, men att det bara finns en kommunal sopbil.

F.ö har många skolor runt staden skrivit ut sin vision, mission och slogan stort på muren brevid huvudingången för alla att beskåda. Intressant grepp. Motsatsen till en stor, svensk industri som här om sisten vägrade utlämna sina kärnvärden, ens till den studentgrupp som jobbade för dem. De fanns på en lösenordsskyddad del av hemsidan och när studenterna ändå lyckades fånga upp dem då de av misstag skymtade förbi på en powerpointslide som snabbt klickades bort, så visade de sig vara lika generiska och uppenbara som man kunde väntat sig. Mycket märkligt.
Kanhända hade stora belopp betalats ut för att få någon byrå att formulera dem för företaget, men tveksamt är väl om värdet av dem verkligen förvaltades på bästa sätt genom att smussla med dem

Kiboko Bay - Flodhästbukten

Vi hade ledigt en dag (vilket ändå innebar inläsning av viktiga artiklar) och tillbringade dagen på Kiboko Bay. Inga flodhästar, men restaurang, pool, palmer och solstolar. Tydligen är det bara barn och svenskar som badar i poolen. Helt okej.

sjuk, ja e jättesjuk, ja e sjuk sjuk sjuk, ja e sjuk sjuk sjuk(mel: kittecat)

Kort från takterassen där hostlets tvätt hängs på tork.
Gästernas kläder, underkläder och handdukar torkas genom
att bredas ut på golvet. Rätt rent golv.
Halvrena handdukar.

utan hänsyn på den kronologiska ordningen hoppar jag fram till nutid i mina uppdateringar.
sjuk. men det går nog över.
har en söt liten indisk läkare som gör en lugn.
jag klarade mig undan och mådde syndigt bra medan både Rocky och Dynamitharry insjuknade.
men när det väl nådde mig slog det till rätt rejält.
går på fem piller och ett pulver. hoppas the drugs like me.
och att vanheden lyckas lura sig undan alla amöbor, parasiter, bakterier, snäckor och virus som lurar på varenda peng, handtag, vattenmassa, handslag och yta överhuvudtaget i den här stan.

F.ö. har Kenya mycket gott om väg-gupp. Formella och informella.
Mindre gott om bra riv-snitt på portionsförpackningar. Man kan undra varför man överhuvudtaget bemödar sig med att trycka dit texten "riv här" och en streckad linje om den platsen är lika ogenomträngbar som alla andra sidor på påsen.

Har även under min konvalecens(?) emottagit en underbar gråva i form av Obama-orange. Obamatuggumin med apelsinsmak. Lådan har massa bilder på apelsiner och på alla de lyckliga familjemedlemmarna ur presidentfamiljen. Först tänkte jag "får man göra så!?" men sen tänkte jag på att; Ernst säljs ju med namn, bild och citat på tändsticksaskar på designtorget. Och J. Lindeberg är ju sparkad(slutat?) från J. Lindeberg. Så det där med personer som varumärken kanske är lite mer flexibelt ändå...

upplyftande exempel av sund affärsverksamhet

Dagen har bjudit på ett mycket inspirerande studiebesök hos Zangira, ett företag som gör turistkrafs av sopor. Så kallade streetboys samlar ihop skräp och sopor hos familjer som bor i närområdet. Plastpåsar, sprayburkar, konservburkar o.sv. förs sedan in i produktionsprocessen som finns delvis centrerad vid huvudlokalen och delvis består av folk som jobbar hemmifrån med att väva, fläta och liknande. Man använder sig också av vattenhyacint, växten som blev en förbannelse då den växte ohindrat och täppte igen flera stora hamnar och försvårade all sjöfart. Alltså finns den i överflöd och är gratis och man har försökt vända förbannelsen till någonting positivt genom att försöka hitta bra användningspområden för den. På zangira gör man dels rep av de torkade stammarna som sedan vävs ihop till möbler. Dels blandar man ut den med uppblött, söndertrasat skräppapper och gör nytt papper av det. Blir riktigt genuin, rustik look på pappret som går väl hem i väst. Det bara skriker ekologiskt helt enkelt.
Papprena gör chefen uppe på ett tak varje dag, typ sju stora ark om dagen som sedan blir ca sex greetingcards var, för att få ut ännu mer pengar per papper.
Just nu höll de på med en stor beställning julkort för ett holländskt företag där de satte på företagets logga av böjd ståltråd med lite pärlor och rosett. Smart. Hållbart. Verkar funka helt enkelt.
Får lust att skita i det riktiga projektet och gå in och hjälpa till att produktutveckla här istället. Hade en intressant diskussion om hur man ser på sin målgrupp och försäkrar sig om att röra sig inom en estetik som funkar på turister och schysst-handel-butiker i väst. Den ska ju utstråla någon sorts exotism, men rätt sorts och i lagom dos... De brukar ibland kunna ta in subventionerade konsulter för att produktutveckla, då de även gör en positiv insats för samhället i närområdet. Annars brukar de passa på att mjölka alla västerlänningar på vad de tror skulle funka.

F.ö. läste jag i ett kenyanskt teen-magazine med temanummer om hår att en av deras superstjärnefrisörer är av den radikala(!) åsikten att man inte ska behöva ta smärtstillande eller använda bedövningsschampoo för att kunna sova efter att man gått och flätat håret. Vill man vara fin, o.s.v.

internationalisering av kampanjer och spontanföreläsning

Via tvättmedel, som här går under namnet Omo, har även de täckt väggar och murar runt om i staden med sin logga och slogan. Bara det att "dirt is good" har en viss innerbörd i det kliniskt städade väst, där lite smuts innebär frisläppt lek och stoj eller sunda utomhusaktiviteter. Det får en helt annan innebörd i en stad där stora delar av invånarna bor i kåkstäder utan sophantering, rinnande vatten eller ens nära inpå tillräckligt med toaletter.

Gjorde även ett besök på Masenouniversitetet för ett, vad vi trodde skulle bli ett avslappnat samtal, men visade sig vara en föreläsning som skulle hållas av...oss!? Vi improviserade lite och de närvarande studenterna var väldigt artiga och rätt blyga (vi fick sitta vid honörsbordet med rektorn och utbildningsansvarige vid vår sida) så det blev en relativt skonsam session iallafall.

F.ö. har en ondsint parasir drabbat en av gruppmedlemmarna. Dropp och antibiotika ska visst göra susen, men jag ser verkligen inte fram emot min tur att insjukna. Tydligen kan man iaf räkna med ett par såna turer per person enligt tidigare studenter.

gringos i förortsdjungeln

Min turistaktiga uppsyn påpekades idag. Jag har inte vidtagit åtgärder för att klä ner mig och känner mig rätt kluven till det hela - det känns konstigt att klä ut sig i specialkläder för att gå ut på stan likt för en safari. Det undgår ändå knappast någon att jag är mzungo. The locals har själva flashiga, färgstarka kläder. Kostym och blankputsade skor är också vanligt, förekom även en hel del i slummen.

Kollat in Kenyatta Sports Ground idag, tidigare ett igenväxt grönområde där många brott och våldtäckter begicks, idag en öppen, välskött park. Tydligen ett FN-initiativ. Var uppfriskande att se en konkret insats av FN, efter att ha upplevt all byråkrati på UN Habitats högkvarter i Nairobi. Vår kille från trakten upplyste oss dock om att en delfinansiering på 10% för skötsel av parken nu hade börjat avkrävas kommunen. Kommunen vägrade.

Dekadensromantik

Det är en sån otrolig lyx att vakna till en dusch med varmvatten. En egen dusch dessutom. Mitt val att ha eget rum har redan gett mig smeknamnet "sessan" i gruppen, men jag tänker att i de oundvikliga magsjuketiderna som står att komma kan det vara rätt värt med egen toalett.

Kisumu är otroligt vackert för mina nordiska ögon som inte är vana vid en så färgglad stadsbild eller ett offentligt rum som her plats för, eller tillåter, någon form av förfall.

Jag har fortfarande ingen naturlig respons på när barn börjar ta på mig eller när limboffande, halvt sönderknarkade skallar Mzungo och börjar följa efter en på en halvmeters avstånd. Övriga man träffar här verkar vara lättkonverserade och mottagliga för svenska skämt.

allt är brandat!

Till slut var det dags för sju timmars bilresa från Nairobi till Kisumu. Böljande, grönskande landskap. Mycket mer lummigt och bördigt än klichébilden av platt stepp och savann man hade innan.

Diverse varumärken är konstant närvarande och bara för att ett hus är målat i ett företags färger, med dess logotyp uppblåst stort över varje vägg så betyder det inte att byggnaden har någonting med företaget att göra. Mycket förvirrande om man är van vid att varumärket ska vårdas väl och varje kanal ska väljas med omsorg för att stämma överens med kärnvärdena. Maximal visuell exponering är det enda som gäller, har bland annat sett ett Coca Cola-hus som rymde en slaktare, ett hälsocenter och en frisör. Även privatbostäder, från rangliga skjul till stora kåkar, målas över med olika varumärken, mot en mindre ersättning till hyresvärden.

F.ö. känns Kisumu lite råare än Nairobi. Restaurangen runt hörnet, tyskägda Green Garden, verkar trevligt och har flera vegetariska alternativ. Dock ger det en obehaglig känsla att sitta och äta innanför en gallergrind med hänglås och batongförsedd vakt. Verkar inte det uppenbara säkerhetpådraget och exkluderandet bara mer provocerande? Staket, murar och galler verkar vara stort här överlag. Hysteriskt, galet, vansinnigt stora klassklyftor såklart. Och precis intill varje rikare område ligger en slum, där de som arbetar för de rika bor. Surrealistiska kontraster.

Seriösa möten dagtid, sambatåg kvällstid

Besök på svenska exportrådet. Vi mötter av fancy lokaler och en tavla av kronprinsessan där hon med glad uppsyn dansar med masaier. Projektet tog lite en ny vändning då det visar sig att flera andra initiativ har samma ambitioner. Att definiera det unika och överlappande samt synnergieffekter blir antagligen den största delen av arbetet.

Kvällen spenderades på the French Cultural Centre, som hade musikevent med olika kenyanska band. Allt från riktig folklore med en liten farbror som snurrade runt, runt tills hans trillade till en populärkulturens kung som gjorde publiken helt galen. Publiken dominerades också av en manisk man i Michael Jacksson-handske som styrde dansen med järnhand. Han fixade en liten tom yta mitt i publikhavet där han domderade och dikterade vem som fick komma in och dansa, när och hur länge. Alla lydde blint och två från vår grupp fick göra uppskattade inhopp i dansytan.

F.ö. spelas Whitney Hustons nittiotalshits flitigt överallt och enda toaletten med lås på hostlet läcker och saknar toasits. För övrigt bra med spoltoaletter överlag. Vill dock hellst inte tänka på vad som föranledde plakatet "snälla, söta, rara, sluta kissa i duschen. det är ohygieniskt och anledningen till att vi har toaletter/the management"

Syndigt god mat

Tredje dagen, heldag på FN! Som att kliva in i en helt annan värld. Ett enormt komplex med ordentliga säkerhetsrutiner. Långa korridorer, många mötesrum, oändligt mycket byråkrati och emellanåt uppgivenhet och en del cynism "there´s no success stories"

Käkade på Phonesian, en kombinerad sushi- och libanesrestaurang. Jag körde på en joker på menyn, the Black Box och jösses i min lilla låda så mycket, och så otroligt god mat!

Vi fick oss även en redig dos av skrämselhistorier om kidnappningar, parasiter och elchockar som drabbat tidigare personer under projekten tidigare år.

F.ö. är det otroligt mycket reklam för olika färgvarumärken här. "don´t just paint it - crown it!"

Skön slum, imaterialrätt på marknadsplatser och majsmjölsklumpar

Short version:
Slummen var rätt skön, slumturism känns dock helt stört.
Barn försökte interagera med mig men jag kan inte interagera med dem - oavsett i Kenya eller Sverige, fact!
Hängde på en marknad där vi snabbt blev ivägkörda(om vi inte ville pröjsa) med immaterialrätt som argument, vi skulle sno deras inovationsprocesser!

Long version, slummen
Dag två kör vi på full växel direkt, rundtur i Nairobi downtown och slummen Kibera. Promenerade in en bit och förutom att det kändes sjukt att komma dit och "titta lite" och ta massa foton så kändes det som en allmänt god stämmning. Vi verkade vara mer besvärade av hur malplacé vi var än de som bodde där var. De hade fullt upp med sitt och visst var det smutsigt och kåkarna var rätt rangliga, men som sagt, välordnat och god stämmning var det övergripande intrycket.

Slumturism är ju dock sjuukt märkligt. Det tråkiga är att ingenting av inkomsterna går till invånarna i slummen. Det är någon guide från city som drar dit med några Mzungos(vitingar, det är typ förösta ordet vi lärde oss på swahili, får höra det väldigt ofta...), promenerar omkring lite och tittar på de exotiska omgivningarna och åker igen. Mycket sköts tydligen av frivilliga ungdomsföreningar i olika områden, typ väghållning och övervakning. De skulle ju kunna passa på att avkräva någon sorts inträdesavgift av besökare. Skulle kunna fungera som på flera andra museum här, utbölingar får betala fem gånger så mycket som lokalbefolkningen. Om nu down-town nairobibor skulle ha nåt intresse av att besöka slummen....

I ett extremt tankexperiment skulle ju slummen kunna uppgraderas av intäckterna från turismen, men i och med det också förlora en del av sin exotism. Som i många andra fall av turism skulle man väl kunna styra upp någon show för turisterna iofs. Se till att huvudgatan fortfarande ser ruff ut och ha några avlönade invånare som har på sig sina smutsiga kläder och hänger på den gatan när turisterna kommer.

Gick även in på ett område med hyreshus precis brevid slummen, ett statligt initiativ för att uppgradera slummen. Det enda som hände var dock att ett antal invånare blev uppgraderade. De rev knappast sina gamla hus utan hyrde istället ut dem till nya hyresgäster.

barn + mig = nej
När vi stod i det nybyggda området inträffade även en liten...låt oss kalla det incident - barn interagerade med mig. Jag är ju inte bekväm med att interagera ens med ETT barn som kan prata svenska. Plötsligt hade jag tio små kenyanska flickor omkring mig som hängde i mina armar och skallade "how are you, how are you, how are you, how are you". Det är samma fras som möter oss av de flesta barn, som ett mantra snarare än en fråga som förväntar sig ett svar. När vi svarar blir de snarare blyga och viker undan.

Immaterialrätt på marknaden
Gick omkring på metallverkstads-delen av ett jättestort marknadsområde. Var en sjukt häftig miljö med en labyrint av trånga gator och skjulverkstäder, ljudvolymen var öronbedövande. Hur som hellst så han vi gå där i ca två minuter innan vi blev meddragna upp på ett kontor där den säkerhetsansvarige för området hade en lång genomgång med oss. Han hävdade att vi var tvugna att ha ett intyg från skolan med oss och föranmäla besök. Anledningen var immaterialrätt och att vi i och med vårt besök eventuellt kunde kopiera deras innovationsprocesser. (Innovationen bestod till största delen av att banka ut oljefat till platt plåt och sedan göra spisar eller kärl av dem.) Hur som hellst så var kontentan att det även fanns en avgift som skulle betalas av utomstående besökare. Vår skicklige lokalguide tillika universitetsföreläsare snackade oss dock på ett mycket skickligt och ödmjukt sätt ur knipan och vi slapp betala ett öre, så länge vi åkte därifrån med det samma.

F.ö. Ugali, traditionellt ätet mycket av Luo-stammen, (beståendes av...majsmjöl typ, ihopmosat med vatten till en klump a lá mannagrynsgröt möter kroppkaka) går att få till varenda rätt som serveras på varenda matställe. Faktiskt helt ok och väldigt billigt. Dock också väldigt kompakt och vattenavvisande, vilket försvårar försöken att få i sig någonting av såsen som ofta serveras till.

Gaudí kan dra nåt gammalt över sig!

Första dagen i Nairobi bjöd efter lite vila på utflykt till Kitengela(http://www.kitengela-glass.com)
En tysk kvinna har styrt upp ett glasbruk i form av ett sagoland ute i ingenstans utanför Nairobi.
Glasblåseri, metallverkstad och en hel liten värld av hus i olika organiska former, mättade med glas- och keramikdetaljer. Det fanns flera gästbostäder för glasblåsare, bl.a. en i form av en dinosaurie och huvudkontoret låg i en byggnad formad som ett stort huvud, med två enorma, halvsfäriska fönster som ögon.

För övrigt har dagen bjudit på spottning av följande djur:
-babian
-får
-get
-zebra
-ödla
-rovfågel
-gris
-sån där ko med enorm puckel bakom huvudet

Känns som en mäktig första dag att försöka överträffa under resten av vistelsen här.

Den flyktig känslan av kontroll

Förberedelserna inför resan till Kisumu, Kenya bestod till största delen av en frenetisk shoppingspree och produktfrosseri. Att tok-konsumera dagarna innan man ska resa till ett land där många lever under existensminimum gav en bitter eftersmak, men trots den smutsiga känslan gav det ändå en sorts tillfredsställelse då det byggde upp illusionen av kontroll. Kontroll och översikt i en i övrigt oviss förberedelsefas av ett oerhört vagt projekt och vad som antagligen kommer att bli en mentalt omvälvande resa.

För om man inte kan förbereda sig på vad man kommer möta så kan man iallafall försöka förbereda sig på att klara av vad det än är man kommer möta genom supergadgets och en mångfacetterad garderob.